Att mötas på riktigt

Att mötas på riktigt — om vad som faktiskt sker i terapirummet

Många som söker terapi för första gången undrar ungefär samma sak: vad händer egentligen där inne? Vad är det vi gör? Och vad skiljer ett terapisamtal från ett vanligt, djupt samtal med en nära vän?

Det är en fråga jag tar på stort allvar. Och svaret handlar, tror jag, mindre om tekniker och metoder — och mer om vad slags möte vi försöker skapa.

Två sätt att möta en annan människa

Den österrikiske filosofen Martin Buber beskrev på 1920-talet något som fortfarande är ett av de mest träffsäkra sätten att förstå mänskliga relationer. Han gjorde en distinktion mellan två grundläggande sätt att förhålla sig till en annan person.

Det första kallade han Jag-Det. Det är när vi möter den andre som ett objekt — som något vi kan kategorisera, analysera, förstå och ha åsikter om. Det är inte alltid medvetet eller illvilligt. Vi gör det hela tiden, ofta av nödvändighet. När vi säger "hon är en sådan som alltid..." eller "han reagerar alltid så här när..." — då har vi gjort den andre till ett Det. Vi tror att vi vet.

Det andra kallade han Jag-Du. Det är något fundamentalt annorlunda. I Jag-Du-mötet möter vi den andre som en hel person — inte som en roll, en diagnos eller en berättelse vi redan känner till. Vi tillåter den andre att vara oväntad. Vi låter oss påverkas. Vi är genuint nyfikna på vem som faktiskt finns på andra sidan — inte vem vi tror att de är.

Buber menade att det är i Jag-Du-mötet som vi verkligen existerar som människor. Det är där något verkligt händer.

Varför det här spelar roll i terapi

Många som söker terapi har en lång historia av att ha blivit bemötta som ett Det. Av att ha känt sig missförstådda, reducerade, inte riktigt sedda. Ibland av andra — och minst lika ofta av sig själva. Vi lär oss tidigt att betrakta oss själva utifrån, att döma, kategorisera och förklara bort det vi känner.

En del av det terapeutiska arbetet handlar om att skapa ett möte av ett annat slag.

Det betyder inte att jag som terapeut inte har kunskaper, metoder eller ett professionellt perspektiv — det har jag. Men det betyder att jag försöker hålla min förförståelse öppen. Att inte redan veta vad du menar innan du är klar. Att låta det du berättar faktiskt landa, i stället för att omedelbart sorteras in i ett fack.

Det är svårare än det låter. Vi är alla tränade på att förstå snabbt, kategorisera effektivt och gå vidare. Att sakta ner — att verkligen stanna i det en annan människa berättar — är en disciplin.

Vad det innebär i praktiken

I mitt arbete tar jag Bubers tanke på allvar. Jag tror att mycket av det som faktiskt hjälper i terapi inte i första hand är insikterna, teknikerna eller tolkningarna — utan just mötet. Känslan av att ha blivit sedd av någon som inte redan bestämt sig för vem du är.

Det innebär att jag inte kommer in i rummet med en färdig bild av vad dina problem "egentligen" handlar om. Jag kommer att ställa frågor — ibland sådana som överraskar — för att genuint förstå hur det är att vara du, i din specifika situation, just nu.

Det innebär också att jag tar mina egna reaktioner på allvar. Om något rör sig i mig under ett samtal — en känsla, en bild, en undran — är det ofta information om vad som händer mellan oss. Det ignorerar jag inte.

Och det innebär att jag ser terapin som ett gemensamt arbete. Inte som att du är ett problem jag ska lösa, utan som att vi tillsammans utforskar något som är viktigt för dig.

Att söka terapi för första gången

Om du funderar på att söka terapi och känner dig osäker på vad du kan förvänta dig — så är det här en del av svaret, i alla fall hos mig. Inte ett möte där du ska prestera, förklara dig rätt eller ta reda på vad du "borde" känna. Utan ett möte där du får ta plats som den du faktiskt är.

Det är dit vi försöker ta oss. Tillsammans.

Är du nyfiken på att börja? Välkommen att boka ett första samtal på Mindbender Psykologbyrå i Göteborg.